Mammas Dagbok

Senast uppdaterad: 2007-09-02

När Tove föddes ställdes hela vår värld på ända. Ena stunden tänkte vi 20 år framåt i tiden och andra stunden på bagateller som om vi skulle sätta in en födelseannons i tidningen. Ena stunden undrade jag "Varför, varför vi? Varför vill någon högre makt straffa oss?" I andra stunden fokuserade jag bara på nuet och var beredd att satsa alla mina krafter på att Tove skulle bli frisk och slänga alla grubblerier över axeln.

Vi hade hamnat i en berg-och-dalbana med jättehöga backar och urdjupa svackor. Det kallas också krisbearbetning. Den första chocken och handlingsförlamningen övergick rätt så snabbt i ilska, sedan vanmakt och sorg - ja, alla negativa känslor man kan ha vällde fram. Bitvis gick hjärnan för högtryck för att jag skulle kunna ta in den information vi fick av läkarna.

Redan samma kväll som Tove föddes började jag skriva dagbok av flera skäl:

• Först och främst för att ”tanka ner” den information vi fick fortlöpande och sätta mina tankar på pränt.
• Jag vill också kunna gå tillbaka och läsa min dagbok för att slippa ha minnesluckor. Av erfarenhet vet jag att allt jobbigt tenderar att försvinna ur minnet jättesnabbt.
• Den tredje viktiga anledningen var att jag en dag vill kunna berätta allt som hände för Tove.
• I efterhand har även ett fjärde skäl tillkommit, nämligen att berätta ”vår historia” för andra föräldrar i liknande situation.

I början fotograferade vi inte speciellt mycket. Att fotografera känns så intimt förknippat med fest och annat kul. Att ta kort på ett barn som kanske inte ens skulle överleva kändes helt främmande för oss. Vi har därför bara några få polaroidbilder som sjukhuspersonalen tog åt oss under Toves första levnadsveckor. Ovärderliga bilder för oss idag. Under tiden på sjukhus har jag även träffat föräldrar vars barn inte har överlevt. Även dessa föräldrar uppskattar, eller saknar, fotografier på barnet idag. Hur jobbigt det än känns just då så är bilderna viktiga längre fram. En bild säger som bekant mer än tusen ord.

I början skrev jag dagbok flera gånger dagligen, senare en gång per dag och nu skriver jag bara då det händer något speciellt. De första fyra kapitlen i dagboken skrevs under den tid Tove var inskriven på sjukhus i Karlskrona, Lund och Malmö. I november, nästan fyra månader efter sin födelse, fick Tove äntligen komma hem till Backaryd.

---

Den här sidan är en del av Toves hemsida som handlar om hennes dramatiska födelse och hennes två handikapp, läpp-, käk- och gomspalt (LKG) och otillräcklig hypofysfunktion. Tillbaka till startsidan