dagbok-jan-juni 04

Skrivet av Pernilla Berghé, Toves mamma

3 januari 2006

Häromdagen gjorde logopeden på hab en språkförståelsetest på Tove. Hon gjorde den i Toves vanliga ”jobbar-rum” på skolan och det var första gången de fick direktkontakt och Tove var riktigt sugen på att delta. Ingrid smet undan och lämnade Emma och Tove ensamma. Testet är mest för att få veta mer vilken språkförståelse hon har för att skolan ska kunna anpassa undervisningen efter detta. Det gäller att ligga på ”rätt” nivå. För lätta eller för svåra utmaningar driver inte på utvecklingen. Hon måste få lagom mycket utmaning för att få känna sig duktig.

Emma visade sida efter sida med fyra olika bilder och Tove skulle peka ut olika saker. Det klarade hon galant. Nästa steg var att hon skulle förstå ”pojken sitter” och sen fanns det två bilder på pojkar varav en stod och en satt, plus en flicka som satt. Det klarade hon, med vissa småfel som kan ha varit ”slarvfel”. Emma tecknade hela tiden och en del bilder blev det mycket ”snack” om. Ibland tappade Tove koncentrationen och började babbla om de andra bilderna. Hon är ju van att läsa så, titta på och tolka bilder.

Nästa steg var att hon skulle förstå ”pojken sitter inte” och peka ut bilden där han stod. Där tog det tvärt slut. (Och det hade jag sagt om Emma hade frågat mig. Den nivån klarar Tove inte. Man måste alltid ha en direkt ordföljd med tydliga nyckelord, och helst repetera flera gånger.) Så då fortsatte de bara med att titta på bilderna.

Tove har problem med att lyssna helt enkelt. Hon hör men lyssnar inte helt enkelt. Det är inget fel på hörseln men hon har svårt att ta till sig det man säger. Emma ska i alla fall göra om testet då och då för att se hur Toves språkförståelse utvecklar sig. Det är inget test i egentlig mening, det ger henne ingen diagnos eller så. Det är bara ett hjälpmedel för att få veta vad hon förstår.

I slutet av januari inleder hab-psykologen sitt test för att försöka nivåbedöma Tove. Jag är lite orolig. Min enda avsikt är att försöka få veta på vilken nivå Tove ligger för att hon ska få den hjälp hon behöver, nu och framöver. Men särskola är inte aktuellt oavsett. Tove går i grundskola nu och ska göra så framöver, så länge hon mår bra och utvecklas.

Den enda diagnos vi har, förutom Toves medicinska diagnos otillräcklig hypofysfunktion, är att hon har dyspraxi, det vill säga talstörning.

5 januari 2006

När vi träffade logopeden senast pratade vi mycket om hur Tove ska kunna kommunicera med omvärlden. Hon använder inte tecken så mycket som hon borde, och vi i hennes omgivning slarvar också. På kursen nyligen fick jag veta att om barnet upplever sig som en ”talare” kan det bli problem att få barnet att använda tecken. Tove tycker att hon gör sig förstådd med sina ord/ljud, och det gör hon. Med mig, sin pappa, storasyster Erika, Ingrid och i vissa fall även med andra. Men mormor till exempel, som träffar henne sällan, har STORA problem att förstå, vilket mormor är jätteledsen för.

Och även vi har problem ibland. Då säger vi ”Jag förstår inte, du måste visa med tecken vad du vill” och i sista hand ber vi henne visa handgripligen vad hon menar, om det går att visa. Ibland berättar hon om saker som hänt flera veckor tillbaka, eller om saker som ska hända. Ibland pratar hon om filmer, ibland om kompisar, ibland om saker hon gjort, saker som hänt andra, och ibland om saker hon vill göra. Det är inte lätt att hänga med i svängarna. Man måste känna henne JÄTTEVÄL.

Det värsta som finns är dock att prata över huvudet på henne. Ett problem är när folk kommer fram och säger ”Hej, vad heter du” till Tove och hon inte kan svara. Då måste jag säga ”Hon heter Tove och hon kan inte prata så bra än”. Sen pratar de inte mer med henne. Och värre kommer det att bli när hon blir äldre och mer medveten om detta. Därför föreslog logopeden att vi ska göra en sorts hej-kort till Tove. Ett plastat kort som får plats i en ficka. När folk kommer fram och säger hej räcker Tove fram kortet och på det står det: ”Jag heter Tove och jag pratar inte så bra. Men jag förstår allt du säger så prata gärna med mig mer. Jag gillar...” och så vidare.

Vi pratade också om att göra en kommunikationspärm där Tove kan peka ut vad hon vill. Vi ska bara bestämma oss för symboler först. Pictogram, nil-bilder eller bliss. Det lutar åt pictogram. Dels för att de är lätta och enkla för alla att fatta. Plus att ordet står med på de stora korten och jag tror att
Tove kommer att lära sig att läsa med hjälp av ordbilder. Hon parar redan ihop en hel del ord med rätt bilder. Man kan koppla symbolerna till ett ordbehandlingsprogram där Tove kan skriva med bilder och sen översätts bilderna även till text. Widgit eller nåt heter det.

15 januari 2006

Nu när hab-psykologen snart ska göra en utvecklingsbedömning på Tove så funderar jag mycket över folks attityd mot personer som har ett handikapp. (Det jag i första hand tänker på är utvecklingsstörning eftersom det är den diagnosen som Tove sannolikt kommer att få efter bedömningen.) Jag anser att handikappet, oavsett hur omfattande det är, faktiskt är det lilla problemet i sammanhanget. Folks fördomar och deras sätt att bemöta personer med handikapp är ett MYCKET större problem. Vilket århundrade lever vi i?

Egentligen är jag inte ett dugg bättre. Jag är tolerant i teorin, men nästan helt novis i praktiken. Vi köpte nyligen dvd:n Sånghatten och Tove älskar den. Hon tittar på den flera gånger varje dag, härmar både tecken och ljud. Men hon ”sjunger” inte alls, hon mimar mest. När vår äldsta dotter Erika, 8 år, tittade på filmen, också med stor behållning, sa hon efter en stund att den ena pojken ”såg konstig ut”. Flera av barnen har Downs syndrom (DS) och jag blev plötsligt pinsamt medveten om att vår äldsta dotter, 8 år, aldrig har träffat ett barn med DS. (Vi bor i en liten by..) Jag försökte förklara så gott jag kunde, hur mycket hon fattade vet jag dock inte.

Erika brottas just nu mycket med frågeställningarna om att ha en lillasyster som är annorlunda, att hon inte pratar, att Tove har en assistent osv. Jag försöker fånga upp hennes frågor och svara så enkelt jag kan. Hon får frågor i skolan som hon inte kan svara på etc. Erika har fått anpassa sig och stå tillbaka mycket för sin lillasyster, men hon är ändå mån om Tove och mycket hjälpsam. De känner en oerhörd syskonkärlek och bråkar sällan, smågnabbas bara. Men ibland bryter Erika ihop och gråter över att Tove inte fattar, och att Tove får/inte behöver göra vissa saker på grund av detta etc. Jag försöker visa på att Erika faktiskt blir positivt särbehandlad i många sammanhang. Vi delar på oss mycket. Jag och Erika åker iväg och Tove stannar hemma med pappa.

Samtidigt vill jag verkligen bekräfta Erikas känslor, visa att jag förstår att hon inte vill att det ska vara så här. Vem vill det? Ständigt återkommer vi till att om hon inte kan ha tolerans för att Tove är annorlunda, vem ska då ha det på skolan? Då inser hon allvaret, hon vill inte att de andra barnen ska vara taskiga mot Tove. Å andra sidan vill jag inte att hon tar för mycket ansvar, hon måste få leva sitt liv med sina kompisar. Men Tove är också en del i hennes liv, en del som för alltid ska finnas.

Senast idag sa jag: ”Ja, det är skitjobbigt att Tove inte pratar. Men det är inte så mycket vi kan göra mer än att acceptera att Tove är som hon är. Om vi inte kan acceptera det, vem ska då göra det?”

När Erika var två år och Tove kom hem från sjukhuset efter tre månaders sjukhusvistelse höll vi på att gå under. Tove skrek och jag grät, och Erika smög längs väggarna och ville vara till så lite besvär som möjligt. En dag sa hon: ”Mamma, kan vi inte lämna tillbaka Tove på sjukhuset?”. Och jag grät ännu mer.

Ovissheten är väldigt svår att leva med. Tove har diagnoserna läpp-, käk- och gomspalt, otillräcklig hypofysfunktion och dyspraxi. Men vi vet inte om hon är utvecklingssstörd, om hon har rätt till särskola eller om hon hinner ikapp sina jämnåriga så småningom. Åren går och vi vet ingenting, vi tar en dag i taget. (Fast jag ligger givetvis hela tiden steget före, men det märker inte Tove ett skvatt av.) Fördelen med att inte ha en diagnos är att vi alltid kan säga ”vi tror att hon hinner ikapp, vi får se hur det går helt enkelt”.

Nu i jan-feb görs en psykologtest och sen får vi se om vi blir klokare. Toves assistent har börjat prata om att Tove kanske ska skrivas in på särskola, men att hon ska gå kvar i sin vanliga klass. Fördelen är att då får Tove den hjälp hon behöver, både vad det gäller personal och tekniskt material som särskolan har tillgång till, plus att hon får helt andra kunskapsmål. Hon behöver inte kunna lika mycket som de andra helt enkelt, vilket är ett helt omöjligt mål idag.

Hur ska jag ställa mig till det? Intuitivt känns det rätt om det betyder att vi slipper tjafsa om extra personal till fritis och dyl. Det enda jag vill är att Tove ska gå kvar i sin klass. Särskolan i vår kommun är tydligen positiv till undervisning ute på skolorna istället för att samla alla särskolebarn på ett ställe. De verkar pigga på att använda Tove som ”pilotfall” och bara det skrämmer mig. Tydligen är det ovanligt att särskolebarn går i en vanlig klass.

19 januari 2006

Nu har Tove fått sitt första hej-kort. Ett tvåsidigt inplastat kort, stort som ett gammalt körkort ungefär. På ena sidan är det en bild på Tove med texten:

Jag heter Tove.
Jag är 6 år.
Jag bor i Backaryd.
Jag förstår vad du säger men jag pratar med tecken och lite ord.

På baksidan är det en bild på Tove utklädd som Pippi. Texten lyder: Jag gillar Emil i Lönneberga. Pippi Långstrump ser jag också gärna på video. Prata med mig!!!

Tanken är att hon ska kunna sträcka fram kortet till folk hon inte känner. (Hon får testa först på folk som känner henne för att hon ska se vilken effekt det får.) Jag hoppas verkligen att det fungerar. Hon gillar kortet. Hon pekade på sig och sa: ”ee mi” (det är jag) och sen vände hon på kortet, pekade på ordet Emil och sa ”emii”. Det är en hårfin skillnad, men vi som känner henne hör en tydlig skillnad.

Astrid Lindgren-filmer har alltid varit Toves första kontakt med folk. Varje dag bär hon med sig en film till dagis/fritis. Så fort hon kommit in visar hon filmen, pekar och berättar delar av handlingen. Och personalen möter henne med orden ”God morgon Tove, vilken film har du med dig idag?”I början tyckte jag det var hemskt att hon bara kan prata om filmer hon sett, men sen insåg jag att det var ett genialiskt sätt för henne att få kontakt och uttrycka sig. De allra flesta vet ju handlingen i Astrid Lindgren-filmerna, och på det sättet har man alltid något att prata om.

7 februari 2006

För att illustrera hur viktigt det är att man känner barnet väl och inte byter personal på dagis/fritis titt som tätt vill jag återge den morgonkonversation jag hade med Tove i dag. Hon kan teckna en hel del, men hon gör det inte om hon gör sig förstådd med sina ”ord”. Och ofta är det svårt att teckna, till exempel i mörkret, när man kramas, eller när Tove är på språng och tittar åt ett annat håll.

Det är morgon och det är helt mörkt i sovrummet.
– Uppa.
– Godmorgon, visst får du gå upp nu, klockan är sex. Kom så får jag
krama dig lite. Är det bra med dig?
– Jaa.
– Har du sovit gott?
– Jaa. Famo.
– Hämtade farmor dig på dagis igår?
– Mmm. Faffa.
– Var farfar med också?
– Mmm. Biil.
– Hämtade dom dig med bilen på dagis?
– Mmm. O eeaa.
– Var Erika med också?
– Jaa.

Sen kliver Tove ur sängen och går ut i tv-rummet och tecknar bokstaven T och V för tv. Nu vill hon titta på tv.

– Helpa.
– Ska jag hjälpa dig att sätta på en film.
– Jaa.
– Vilken film vill du se?

Och på detta kan hon svara pippi (Pippi), emii (Emil), kaaa (Karlsson), iiii (Madicken), i (Lilo & stich) osv. Fattar jag inte så får hon hämta den film hon vill se själv. När det är dags att ta på sig säger Tove kiii och drar med ena handens fingrar uppifrån och ner på bröst/mage. Det betyder att hon vill ha klänning, det vill hon helst ha varje dag. Är hon törstig säger hon koko för mjölk eller kiikii för vatten, men då drar hon med ena fingret på halsen uppifrån och ner. Jag har inga problem att fatta, för hon gör alltid likadant. När jag ska kamma hennes hår säger hon också pippi, men nu betyder det att
hon vill ha flätor. Sen tecknar hon många för att hon ha vill ha två flätor. Som sagt, det är viktigt att man känner henne riktigt väl för att förstå henne om man vill kunna kommunicera alls.

21 februari 2006

På torsdag ska vi träffa psykologen som gjort en utvecklingsbedömning på Tove. Då ska vi få veta om Tove överhuvudtaget har rätt till särskola eller inte. Det har hon inte idag, hon har inte ”rätt” diagnos. Om hon sen blir inskriven i särskola eller inte kan jag INTE ta ställning till nu. Blir det så ska hon, som det ser ut idag, stanna kvar i sin klass men hon får mer hjälp - assistent, studiematerial, hjälpmedel etc - utan tjafs.

Jag känner mycket ångest inför mötet, även om jag inte tror att det blir så himla dramatiskt. Jag har mycket god erfarenhet av personalen på habiliteringen och de har lotsat oss med varm hand i några år nu. Inget dramatiskt, men många goda råd och hjälp på vägen har vi fått. Sådant som hjälpt Tove att utvecklas mycket.

Utvecklingsbedömningen gjordes med ickeverbala test, exakt hur det gick till får vi nog veta på torsdag. Psykologen träffade Tove två gånger innan testet inleddes, och hon kom till Toves skola alla gångerna. Första gången hälsade de i princip bara, och psykologen Linda fick vara med när Ingrid (assistent) och Tove tränade ihop enligt Karlstadmodellen. Andra gången hade Linda lite test som hon gjorde med Tove på egen hand, utan att det ingick i det egentliga testet. Sen träffades de tre gånger ytterligare för att göra utvecklingsbedömningen. Sista gången höll de på en timme. (Inga problem med koncentrationen där inte.)

Vi har också regelbunden kontakt med en kvinna på kommunens särskola, hon är med på våra planeringsmöten. Jag vill hålla alla kanaler öppna just nu eftersom jag inte vet vilket behov Tove kommer att ha framöver.

Det går bra i skolan, hon har lärt sig en massa ordbilder tex, men vi vet aldrig hur det blir framöver. Hon trivs bra också, men hon blir mer och mer medveten om att hon är annorlunda och drar sig undan de andra barnen en del. Hon är så medveten om sina egna begränsningar att det gör ont i hjärtat. Tidigare har hon varit väldigt bunden till vuxna men nu vill hon ta lite avstånd även där för att markera sin självständighet.

Vi har också funderat mycket på att Tove behöver umgås med andra barn som tecknar för att förstå att det är ett språk man kan använda även i leken. Nu tecknar hon väldigt lite spontant vilket begränsar hennes lek oerhört.. Jag frågade då kvinnan från särskolan om det finns möjlighet att Ingrid och Tove deltar i någon aktivitet med de andra barnen en förmiddag i veckan. Sen frågade jag om de simmade tex, för det är en sak som bekymrar mig. Jag kan inte sätta Tove i en vanlig simskola, men hon behöver ju lära sig simma också. Men det kommer att ta tid. Då visade det sig att särskolans elever simmar en dag i veckan, de har bassäng på skolan, och hon skulle kolla om Tove fick vara med där och kanske stanna en stund efteråt också.

Jag tycker det är underbart med gränslös skola, nu hoppas jag att det går vägen bara.

22 februari 2006

Jag har funderat mycket på hur pengarna fördelas mellan allmän skola och särskolan. Så länge Tove går i allmän skola så får skolan pröjsa allt hon behöver. Pengarna ska räcka till extra personal, studiemateriel, datorprogram etc. Just nu har skolan fullt sjå att få till så att Tove får extra stöd på eftermiddagen på fritis. Ingrid jobbar bara halvtid och går hem vid lunch. Just nu går Tove till dagis istället, där är de mer personal plus att personalen känner Tove väl. På fritis känner de henne inte så bra, vilket inte är konstigt eftersom hon är där så sällan. Plus att de vissa eftermiddagar är en personal på 7-8 barn och det är inte okej för oss.

Minst två personal varje dag oavsett hur många barn det är, det är vårt krav. Tove har medicinska behov som hänger ihop med orken, och det är på
eftermiddagen man måste hålla extra koll på henne. Plus att Tove har stort behov av att vila då och då, och måste en personal ha möjlighet att gå undan med henne medan den andra tar hand om de andra barnen.

Lösningen verkar vara att en kille som heter Johan, som nu jobbar på dagis, delar sin tid mellan dagis och fritis. Han jobbar på dagis på förmiddagarna och kommer sen till fritis på eftermiddagen. Han ska också ha uttalat extra ansvar för Tove, även om han givetvis kommer att jobba med alla barnen. Detta är en kanonlösning eftersom Tove, och vi föräldrar, känner Johan väl. Nu ska det bara lösas ekonomiskt också. Och sen har skolan LAS att ta hänsyn till, och man hoppas lösa en annan tjänst med plustjänst och så vidare.

I mitten av mars hoppas vi att allt gått i lås. Men hade Tove varit inskriven i särskola hade det nog inte varit samma strul, tror jag. Men jag vet förstås inte.

25 februari 2006

Lindrig utvecklingstörning är den diagnos som psykologen ställt på Tove. Hon sa också att det kommer att bli svårt för Tove att följa den vanliga läroplanen och därför är det enligt henne bäst för Tove att bli inskriven i särskola så att hon kan få andra kunskapsmål satta, få de hjälpmedel hon behöver etc. För mig är detta bara teori. För mig är detta bara ord på det vi redan vet: Tove behöver mycket extra hjälp i skolan både för att lära sig saker och för att upprätthålla sociala kontakter. Jag tror att hon kan lära sig det mesta med rätt hjälp och mycket tid. I praktiken innebär detta ingenting för Tove. Hon ska gå kvar i sin klass men blir inskriven i särskolan.

Jag har bett psykologen att göra om testet om några år, kanske inför fjärde klass då Tove ska byta lärare. Det är inte omöjligt att hon med rätt hjälp har hunnit ikapp då. Det test som psykologen gjorde var helt nya moment för Tove, det är det för alla barn som gör testet. Och jag vet att Tove inte gillar nya grejer, hon har en lååååång startsträcka.

Inom två områden kom hon upp på normal nivå. Först skulle hon titta på en stor bild och sen bad Linda henne att hitta detaljer i den stora bilden genom att visa en likadan sak på en separat bild. Full pott. Samma sak när Tove skulle para ihop kort två och två, som två delar i ett pussel. Full pott även där. Linda sa att det är tydligt att det Tove kan baserar hon på den erfarenhet hon har. Så det är bara att se till att hon får så mycket erfarenhet som möjligt.

Som liten var Tove ungefär ett år efter i utvecklingen, men nu blir glappet till de jämnåriga större och större. Linda sa att det beror på att barns inlärning till stor del beror på vetgirighet och att de ställer frågor om allting och på det sättet lär sig mer och mer. Tove ställer inte sådana frågor, så det kräver att vi vuxna tar för vana att visa och berätta om allting så att hon ändå lär sig, trots att hon inte ställer några frågor.

Vi ska också ha utbyte med särskolan så att Tove en dag i veckan får träffa andra barn som tecknar. Det blir också en naturlig öppning ifall vi en dag känner att Tove inte mår bra på Backarydskolan. Det beror på henne själv. För varje dag som går bli hon mer och medveten om att hon är annorlunda, och den insikten gör att hon hämmas i sin utveckling. Hon vill inte ens försöka eftersom de andra är så mycket bättre och hon känner sin begränsning. Men samtidigt lär hon sig så mycket av att härma de andra barnen så det uppväger än så länge nackdelarna.

Samma dag som vi hade träffat psykologen var jag ledsen och orolig för framtiden. Nu, några dagar senare, känns det mycket bättre. Det finns så många underbara människor runtom Tove och tillsammans ska vi klara av detta på bästa sätt. Det som oroar mig mest nu är folks fördomar. Kommer de att behandla Tove annorlunda nu när hon fått diagnosen lindrig utvecklingsstörning?

Men hon är ju samma person idag som var i onsdags. Det vet alla som känner henne. Problemet är den inställning som folk som inte känner henne kan ha.

6 mars 2006

Tove går visserligen bara i sexårsklass, men jag har funderat mycket på om hon ska lära sig läsa och räkna som de andra barnen. Hon, liksom de andra i klassen, lär sig känna igen bokstäver och ord. ”Kan någon säga ett ord som innehåller S.” Och sen får de träna på att skriva S, känna igen ord som innehåller S och para ihop orden med rätt bild. De betar av en bokstav per vecka ungefär. Tove klarar allt utom att skriva bokstäverna. Men hon försöker så gott hon kan. Hon kan skriva sitt namn nu, jättekul. När de andra barnen skriver i sin skrivbok har Tove en bok med stora bokstäver som hon får färglägga, så att hon får en känsla för formen. Eller så får hon leta efter bokstäverna i en tidning och träna på att klippa ur dessa. Klippa klarar hon inte så bra, men limma bokstäverna på papper är hon duktig på. Hon sitter alltid i samma rum som de andra. Hon tränar ensam med Ingrid 30-45 min varje dag, alltid strax efter frukost på morgonfritis, innan skolan ens har börjat. Övrig tid är hon med sin klass.

Annars är Tove som sagt duktig på att känna igen ordbilder. Hon tränar rätt mycket på det ihop med Ingrid för man tror att hon kommer att lära sig läsa
på det sättet. Hon lär sig 2-3 nya ord per vecka ungefär. På ena sidan finns en bild, på andra sidan ordet. Det är skrivet i gemener eftersom ordbilderna
blir tydligare då. I början får Tove se bilden och ordet, några dagar senare bara ordet. Och alla kort ser likadana ut. Röda, plastade kort med rätt stor
stil. Tove är lite långsynt och klarar inte för små saker, det gör att hon tröttnar snabbare. Hon lär sig nya ord, och hon minns de gamla utan problem.

I en annan övning finns det också plastade kort med ord. Dessa ska paras ihop i kombinationen vem-gör-vad. Ex: Tove gillar glass, Katten gillar mjölk, Tove gillar inte frön, Fågeln gillar frön. (I just detta exempel var det även viktigt att hon skulle förstå innebörden av ordet inte. Hon hör ofta bara ena ordet, dvs gillar.) Korten har olika form, kvadrat för vem, triangel för gör, och cirkel för vad. Sen passar korten i en hållare med samma form. Sen är det bara att ösa på med mer och mer ordkombinationer. Hon har fattat hur man gör, och hon lär sig som sagt i rasande takt. Allt material har Ingrid själv klippt och klistrat och platsat. Hon är en riktig pysseltyp. Allt detta kompletteras givetvis med tecken, så att Tove förstår på många plan.

Det vanliga är väl annars att man ljudar sig igenom orden, åtminstone inledningsvis. Så lärde sig i alla fall storasyster Erika att läsa. Men väldigt snabbt hoppade hon från ljudastadiet till att känna igen ordbilder. Det märks eftersom hon ibland slarvar om hon kommer till ett nytt ord, då drar hon till med något som liknar det nya ordet. Det var fascinerande att uppleva hur hon lärde sig att läsa. Vi bromsade medvetet så att hon inte började på allvar förrän i ettan. Från augusti i ettan började hon träna målmedvetet, i november läste hon nästan obehindrat. Idag, när hon går i tvåan, läser hon riktigt avancerade böcker för sin ålder. Tänk om man hade den inlärningskapaciteten.

9 mars 2006

Till hösten kommer Tove att hamna i en 1-2-3-klass. Erika går också i en sådan klass, men de hamnar inte i samma klass eftersom man alltid brukar dela upp syskonen. Det är på gott och ont med en 1-2-3-klass. En fördel är att alla elever är vana vid att alla befinner sig på olika nivåer, vilket gör att jämförelserna blir mindre. Då kommer det inte vara så konstigt att Tove inte använder samma böcker eller befinner sig på samma nivå som de andra. Det är nog viktigt både för henne och för de andra barnen.

Personligen fattar jag inte hur de kan bedriva undervisning på så olika nivåer, men de lyckas bra. Erika lär sig i alla fall i en rasande fart. Hon går i tvåan men befinner sig redan på treans nivå i det mesta. Erikas problem är att hon nästan är understimulerad, hon har långtråkigt i skolan ibland.

10 juni 2006

Den 16 juni är det skolavslutning här i Ronneby kommun. Tove går ut förskoleklassen och på skolavslutningen ska hennes klass sjunga Pippis sommarvisa i kyrkan, och alla barnen gör tecken (TAKK) samtidigt som de sjunger. Ivrigast av alla brukar Tove teckna, hon lever ut sången med hela kroppen istället för att ge hals. Det kommer lite väsande nu när hon sjunger, men för det mesta mimar hon bara medan hon gör alla tecken med yviga rörelse.

Det har gått över förväntan detta skolår. Socialt har det varit bitvis jobbigt eftersom de jämnåriga leker mer och mer rollekar medan Tove bara kan leka fysiska lekar utan ”regler”. Hon har blivit mer och mer medveten om att hon är annorlunda och drar sig undan och blir förlägen om de andra skäller på henne. Vilket de gör, alla sexåringar är små ”poliser” och håller ordning på varandra. Men klasskamraterna har också lärt sig att visa stor hänsyn och de tar ofta med Tove i leken även om hon inte gör som hon ska jämt.

Tove har samtidigt frigjort sig från Ingrid mer och mer, hon har knutit fler vuxenkontakter och vidgat sina cirklar geografiskt. Hon ”kan själv” mer och mer och kräver att få göra på sitt sätt. Samtidigt har hon lärt sig att utnyttja situationen för att dra fördelar, när det passar henne, vilket vi givetvis måste lära oss att genomskåda. Vi måste ställa mer krav på henne helt enkelt.

Kunskapsmässigt har hon avancerat väldigt vad det gäller att använda tecken (TAKK), vilket gör att hon kan kommunicera mer med andra. Hon kan alla bokstäver i alfabetet, hon kan till och härma ljuden på de flesta bokstäver även om hon inte kan kombinera ljuden. Hon känner igen en massa två- och trestaviga ord både med och utan bild som stöd. Hon har lärt sig vad det innebär att räkna upp till tio (tänk att det kan vara så svårt). Hon har också slitit med att lära sig innebörden av begreppet inte, vilket det fortfarande är si och så med. Hon kan i princip alla färger, alla djur och en hel massa annat som jag inte kommer på just nu. Hon kan skriva sitt namn och hon kan klippa med en sax! Det är stora framsteg för henne.

Jag har varit delaktig i skolarbetet men inte alls pådrivande. Skolarbetet är skolans ansvar. Däremot har vi de senaste två månaderna gjort en gemensam satsning på tecken, Veckans tecken. Vi pluggar stenhårt ett 30-tal tecken per vecka både hemma och i skolan och vi använder dessa tecken extra mycket just den veckan, så vi har blivit duktigare på att teckna hemma, och i skolan är det fler som förstår när Tove tecknar. Jag och Ingrid har gemensamt gått en fortsättningskurs i tecken, samt gemensamt åkt på två seminarium som Specialpedagogiska institutet arrangerat.

Under våren har Ingrid och Tove börjat åka till särskolan en förmiddag per vecka. De har först gemensam samling och sedan simtränar de i simhallen som finns på skolan. Därefter är det fruktstund, lunch i matsalen och sen en kort ”jobbarstund” innan de åker tillbaka till den vanliga skolan. Ingrid får på detta sätt kontakt med andra vuxna som arbetar aktivt med specialpedagogik och Tove får träffa andra barn och vuxna som använder tecken. Hon trivs bra i särskolan och både personal och barn tycker om Tove jättemycket. Hon är solstråle som sprider glädje omkring sig överallt.

Tove ska som sagt bli inskriven i särskolan men hon ska gå kvar i sin vanliga skola. Tove och Ingrid ska fortsätta åka till särskolan en förmiddag i veckan, men mer än så blir det inte. Vi har haft ett första möte med läraren som ska ha Tove i tre år. Hon heter Yvonne och hon och Ingrid kommer att gemensamt arbeta med klassen, så det innebär inte att Ingrid alltid ska hjälpa Tove. Tvärtom vill Tove frigöra sig från Ingrid mer och mer, och hon väljer gärna andra vuxna framför Ingrid. I särskolan till exempel, där går hon hellre till andra än till Ingrid. Å andra sidan finns det barn som gärna tar hjälp av Ingrid så det jämnar ut sig i slutändan.

Skolan har beställt programmet Widgit symbolskrift som ska användas i undervisningen. Ny dator och färgskrivare är också beställd för Toves ändamål. Hon har för dålig motorik för att lära sig skriva för hand just nu.

Dagbok januari-juni 2006