dagbok-jan-juni 07

Skrivet av Pernilla Berghé, Toves mamma

24 augusti 2006

Tove, som fyllde 7 år i juli, har börjat första klass. Hon går kvar i sin gamla skola hemma i byn där vi bor. Förskoleklassen, som var sju elever, har delats på två. Fyra barn går i den andra 1-2-3-klassen och tre barn går i Toves nuvarande 1-2-3-klass. Uppdelningen är gjord med hänsyn till syskon. Inga syskon får gå i samma klass, och Toves storasyster går i den andra klassen.

Fördelen med 1-2-3-klass är att det är naturligt att de äldre hjälper de yngre. De äldre treorna och tvåorna behöver inte heller på-minuten-hjälp på samma sätt som ettorna. Eftersom Tove har gått på dagis i byn sen 1,5 års ålder och gått i förskoleklass på samma skola ett år är alla bekanta med henne redan. Inga problem med det alltså.

Ingrid har följt med till den nya klassen och hon sitter bredvid Tove så mycket hon behöver för att förklara vad hon ska göra. De får möjlighet att träna tecken utan ljud för att inte störa de andra eleverna. En halvtimme, strax innan förmiddagsrasten, tränar de enligt Karlstadmodellen i ett avskilt rum. Allt som de andra barnen gör försöker Ingrid få Tove att göra, med vissa anpassningar. Toves nya fröken Yvonne är mycket positiv och delaktig och efterhand som veckorna går kommer hon att ta över undervisningen mer och mer. Tove lyssnar mer på henne än på Ingrid.

Egentligen är Tove numer inskriven i särskolan, men hon går kvar i sin gamla skola. Två dagar per vecka (tis-ons) är hon på särskolan på förmiddagar. Hon åker dit med Ingrid, som också får möjlighet att lära sig mer om den pedagogiken. Hon har fått en egen lärare och en egen bänk att sitta vid.

Just nu är det lästräning som är i fokus. Tove är duktig på bilder och "läser" orden som bilder. Hon känner redan igen en hel massa ord som bilder, nu gäller det bara att para ihop dem till meningar. Och just den pedagogiken är de duktiga på inne på särskolan. Datorträning får hon också där. Sen tar Ingrid med sig den kunskapen tillbaka till den vanliga skolan och fortsätter träna Tove på samma sätt även där.

Just nu känns det bara bra med andra ord. Enda smolket i bägaren är att killen som började på fritis i våras har fått sluta. Istället har det kommit en annan kille. Han har jobbat mycket med utvecklingsstörda vuxna på gruppboende, dagverksamhet och dyl så han kan lite tecken och han kan förhoppningsvis lära sig ännu mer lite snabbt. Men det känns tröttsamt att börja om från början med en ny person på fritis.

Men som sagt, på det stora hela känns det bra. Tove studsar upp ur sängen och strålar av glädje när hon pratar om både fritis, skolan och Humlebaggen (som särskolan heter). På alla ställen finns det människor som bryr sig om och tycker om Tove innerligt mycket. Det är det viktigaste.

23 november 2006

Nu är snart första terminen i ettan slut för Toves del. Det har varit en spännande höst för Tove och hon har gjort stora framsteg.

I särskoleklassen är det sex barn med Tove, tre lärare och 2-3 assistenter. I den vanliga klassen är det 17 barn i åldern 7-9 år, en lärare och en assistent. Man behöver inte fundera på var hon lär sig mest. Men å andra sidan lär hon sig saker i den vanliga klassen som den lilla särskoleklassen aldrig kan erbjuda henne. Plus att hon får behålla gemenskapen med de barn i byn som hon gått tillsammans med på dagis sen 1,5 års ålder. Men jag märker att glappet blir större och större hela tiden tyvärr. Hon har assistent på skoltid som hjälper henne med skolarbetet. De sitter i klassrummet så mycket det går, men de går också undan en stund varje dag när Tove inte orkar behålla koncentrationen.

Tove har svårt att förstå en muntlig instruktion eftersom hon inte pratar själv. Därför blir det lätt att folk pratar över huvudet på henne. Jag skulle önska att fröken med en handklapp signalerade att ”Nu får ni lyssna för nu ska jag prata”. Då hade Tove reagerat och åtminstone lyssnat på instruktionen från början. Nu kommer hon in mitt i sammanhanget och hon låser sig fullkomligt. Hon förstår att hon inte förstår, men hon förstår inte vad det är hon inte förstår. Eller nåt.

Hon har en mycket kraftig språkstörning och hon kommunicerar mest med TAKK, tecken som alternativ kommunikation. På särskolan tecknar alla i personalen, och även barnen blir ”matade” med tecken hela tiden så de förstår och tecknar en hel del. Det är en bra miljö för henne eftersom vi vill att Tove ska kommunicera mer och mer även om orden/ljuden inte räcker till. I den vanliga skolan förstår bara assistenten hennes tecken, och nu har vi fått en resurs på fritis också som kan en del tecken. Men Tove klarar av att kommunicera med hjälp av kroppsspråket. Det är mycket sällan hon inte gör sig förstådd.

På särskolan bombarderar de henne med tecken samtidigt som de försöker få henne att knäcka koden för att lära sig läsa och räkna. Hon läser ordbilder utan problem eftersom hon är jätteduktig på att tolka bilder och har ett enormt minne.

Dagbok juli-december 2006