1 december 2000
Idag var jag och Tove hos logopeden Maria Kraft, som vikarierar för Mona Clifford. Maria sa att Tove kommunicerar/samspelar bra med omgivningen. Hon är nyfiken och lyssnar ivrigt då man pratar med henne, söker ögonkontakt och visar med minspel och kroppsspråk tydligt om hon är positiv eller negativ. En del barn med tal/hörproblem blir avskärmade och fokuserade på "sitt" och mer ointresserade av omgivningen. Men det är inte Tove. Hon "pratar" fortfarande för långt bak i munnen, även om jollret utvecklats från vokaljoller till upprepningsjoller, så vi ska försöka locka fram ljud på d, p och m - dadadada, papapapapap, mamamamamam. Det är bra att först "svara" med hennes ljud och sen lägga till det nya ljudet. Stödtecken för tal är Tove mogen för nu enligt Maria. Det kan ta upp till ett år innan hon börjar svara med stödtecken själv. Hjälper man henne att forma tecknet med händerna rent fysiskt kan det gå snabbare. Det är enkla tecken på en ettårings nivå. Jag lärde mig några få tecken: kossa, får, gris, nalle, nej, titta, och bokstaven t för Tove. Meningen är att vi ska lära oss de ord som Tove har behov av, och inte tvärtom, ex "potatis borde hon kunna". Givetvis får man ingen litteratur av landstinget så nu sitter jag och väntar på ett videoband och en handbok med 400 vardagstecken som jag beställt av en mejlkompis. Logopeden hade även ett förslag på hur dagis och hem kan samverka. Dagis vill nämligen ha ett intyg för att personalen ska kunna lära sig stödtecken och hjälpa Tove med detta. Sen finns det en kvinna i Hoby som kommer hem, eller till dagis, och lär ut stödtecken. Hon skulle i så fall kunna lära både dagisfröknar och oss föräldrar samtidigt. 4-5 tillfällen är tillräckligt som en start, efter ett halvår kan man komplettera med några tillfällen till. Jag hoppas att kommunen är positiv till detta. Själv har vi inte råd att anlita henne utan då får vi förlita oss till handböcker. Maria sa att vi kommer få frågorna "Vad ska detta vara bra för?" och "Lär hon sig prata då?". Och de tankegångarna har jag redan stött på oss de flesta jag pratat med. En sak är dock säker - det kan inte skada hennes talutveckling och allt man gör att undvika frustration fram tills hon lär sig prata måste vara av godo. Att lära lkg-barn stödtecken är relativt nytt. För 10-15 år sedan trodde man att talet skulle försenas om man lärde lkg-barn stödtecken. De skulle liksom inte behöva lära sig prata. Sen började man ändå på försök och då lärde sig dessa barnen faktiskt att prata tidigare generellt. Det svåra tror jag är att komma över den första tröskeln. Jag har provat med de få stödtecken jag lärde mig i fredags och det känns lite löjligt. Men Tove tycker nog att det ser jättekul ut för hon tittar storögt på mig. Så snart jag fått videoband/bok så ska jag börja lära mig 2-3 nya tecken i veckan. Till Erika sa jag "Vi ska hjälpa Tove att lära sig prata genom att visa med händerna samtidigt. Se här: det här betyder kossa!" osv. Erika var snabbt med på noterna: "Mamma hur gör man häst?" Så enkelt det är för barn. Dagisfröken Ingrid berättade att hennes syster är förskollärare i Hoby och att de där lärt sig stödtecken. Barnet som de stödtecknade för finns inte kvar, men barnen som gick samtidigt tecknar fortfarande till varandra ibland. De brukar teckna utan ord som ett eget hemligt språk. Alla vanliga barnvisor finns också med stödtecken och det blir säkert uppskattat på dagis. Sånger som "Imse Vimse" och "Ett litet hus vid skogens slut" är ju himla uppskattade bland barn under 3 år. Och stödtecken är ju egentligen bara en vidareutveckling av detta.
Nu har vi äntligen fått tid för gomoperation. Tisdagen den 6/2 ska Tove gomopereras på MAS. Förhoppningsvis. Hon har nämligen varit förkyld mer eller mindre från oktober och är inte frisk ännu. Snuva, hosta, mycket slem och feber några dagar då och då med jämna mellanrum. Jag hoppas att hon blir frisk tills operationen så vi slipper skjuta upp den. Jag ska kräva tid hos läkaren nästa vecka för att utesluta lungor, bihålor, hals och öron som kan kräva penicillin. Sen tänkte jag fråga om jag kan ge henne Esbirotox, som ska vara bra för att stärka immunförsvaret efter långdragna förkylningar. En sak som oroar mig efter gomoperationen är förlusten av gomplattan. Tove är mycket präglad på sin gomplatta. Hon kan vara utan den någon timme mellan måltiderna, även om hon dreglar massor då och gnisslar tänder till vår fasa. Men så snart hon ska äta, mat eller välling, eller sova så måste gomplattan vara inne. Hon vägrar äta utan gomplatta. Hon påtar ut vällingnappen med värsta motviljan. Tappar hon gomplattan nattetid vägrar hon somna om. Hon kan nämligen inte suga på tummen utan gomplattan. Vi får tända och leta efter plattan, tvätta, limma och sätta på plats. Sen tar hon lugnt tummen och somnar om.
Toves tal har utvecklats jättemycket de senaste två månaderna. (Hon bli 18 månader nu i januari.) Ända sen oktober, då hon fick rör i öronen, har Tove varit intresserad och lyssnat när vi ljudat den ena bokstavsslingan (nanana, dadadada, bobobo, mamamam osv) efter den andra. Rätt snart behärskade hon "nananana" och andra liknande ljud där man använder tungan långt fram i gommen. I början av december lärde hon sig blåsa i en liten leksakstuta och formade sin lilla mun som ett O. Och idag gav pappa Tonys träning nästa positiva resultat - då började Tove säga "mamamamama", vilket är hennes första läppljud! Hon pressar ihop sina läppar så fint, rynkar pannan och kisar med ögonen - och solar sig i glansen av vår glädje och stolthet över vår duktiga flicka. Hon är så söt att jag bara smälter. Vi lär henne andra roliga saker för att testa hennes ordförståelse. Hon förstår både "give me five" och "vågen" och svarar sekundsnabbt med en handklapp eller bägge armarna upp i luften. Men att skilja på "pappa" och "lampa" är svårt. Fast å andra sidan har hon sannolikt varit nära på halvdöv tills hon fick rör i öronen så det gäller att ha tålamod. För varje dag som går bli hennes kroppsspråk allt tydligare så hon har inga problem att få sin vilja fram, om vi vill förstås.
Den
här sidan är en del av Toves hemsida som handlar om hennes dramatiska
födelse och hennes två handikapp, läpp-, käk- och gomspalt
(LKG) och otillräcklig hypofysfunktion. Tillbaka
till startsidan